torsdag 1 april 2010

Internationell nycirkus som tänjer på gränserna

När det unika nycirkuskompaniet The 7 fingers (Les 7 Doigts de la Main) från Montréal gästspelar i Cirkus Cirkörs lokal i Botkyrka trappas spänningen upp i cirkushallen. Våghalsig akrobatik, förtrollande jonglering och hisnande svingtrapets som får en att krypa upp i stolen, är bara en del av vad föreställningen bjuder på.

Det är tredje gången The 7 Fingers besöker Sverige. Den här gången under regi av Shana Carroll med en föreställning, som med människans psyke i centrum, oavbrutet fascinerar.

Under 120 minuter brottas elva artister med elva olika diagnoser som alla har sitt egna nycirkusuttryck. Artisterna balanserar ständigt på kanten till galenskap och gränsen mellan att ha kontroll och tappa fotfästet är hårfin.

Kroppslig akrobatik smälter samman med huvud och själ i nummer om att hitta styrkan att bryta sig loss från sina begränsningar och våga kasta sig ut.

Vi befinner oss hos terapeuterna. Först på scen är två män, en terapeut och en man som hör röster. Rösten i mannens huvud säger åt honom att klättra upp i den statiska trapetsen och hänga i tårna. Publiken sitter förbluffad. Jubel och applåder hålls tillbaka, och till ljudet av rösten i huvudet rusar mannen fram och tillbaka över scenen för att slutligen falla ihop på golvet.

Jonglören Florant Lestages minnesförlust för oss tillbaka till det traumatiska barndomsminnet då ett kalas plötsligt övergår till ett kaos där Olga Kosovas aggressivitet yttrar sig i form av knivkastning. I ett annat minne uppstår käglorna ur fantasin, i en park där de flesta tänkbara typerna passerar. Skickligheten och kontrollen i jongleringsakten får publiken att återigen häpna.

Berättelsen förs successivt vidare. Artisterna kastar sig mellan sömnlöshet, mani, tvångssyndrom, torgskräck och multipla personligheter i terapisessioner med både humoristiska, melan koliska, kärleksfulla och dystra sidor.

Tom Orsini-Proneur spelar en man med tvångssyndrom. I ett myller av människor blir hans försök att undvika kontakt till akrobatiska kast och balansprövningar i ett överrumplande samspel mellan fotgängare och mannen som räds att släppa kontrollen.

Mellan artisternas enskilda terapisessioner ser vi dansanta nummer i ett kollektivt konstnärskap. Helheten överträffar alla förväntningar.

I ett crescendo från Guillaume Birons tungsinnade trapetsakt till det storartade avslutet med den högmodige gästspelaren, svensken Gisle Henriet, på språngbräda bräcker artisterna ständigt sig själva. Det tycks inte finns några begränsningar till vad som inte går att utföra.


Madeleine Fransson


Knytnävsslag och hårda ord kunde inte stoppa Walt Disney

Med en mörk bakgrund i bagaget och många motgångar lyckades Walt Elias Disney ändå påverka världen med sina fantastiska filmer. Under större delen av sitt offentliga liv var Disney känd som allas ”sagofarbror” men även han har sina okända sidor…


Walt föddes den 5 December 1901 i Chicago. Han hade fem syskon, Herbert, Raymond, Ruth och Roy, varav den sistnämnda kom att betyda mest för Disney, både känslomässigt och karriärmässigt.
Tecknarintresset väcktes tidigt hos Walt, och han brukade ofta sitta och rita små figurer och drömma sig bort. Fadern Elias ansåg att teckning var opassande, och när han ertappade honom med det, resulterade det oftast i misshandel med inslag av läderbälten och knytnävsslag. Både Roy och Walt blev utnyttjade som arbetskraft i faderns arbete med att skörda äpplen. Modern visste vad som föregick men vågade inte ingripa. Det blev Roy som fick trösta Walt.
När Walt var i sextonårsåldern fick han jobb på reklambyrån Pressman-Rubin studios. Där träffade han en mycket viktig person i hans liv, Ub Iwerks. De båda unga männen jobbade tillsammans, men blev sparkade bara efter en månad. En vänskap utvecklades mellan dem, och Iwerks kom med idéen att om ingen ville anställa dem, kunde de själva starta något tillsammans.
De båda anslöt sig till Kansas Cityfilm Ad Company, där de producerade tecknade reklamfilmer, och på den vägen var det.
Det gick otroligt segt i början, men bara efter några år av filmtecknande, åkte Walt med Ub och sin bror Roy till Hollywood där han bildade The Disney Bros Cartoon studio, som senare blev omdöpt till Walt Disney studio.
Efter tre filmer med kända Musse Pigg, Kalle Anka, Pluto och Långben, hade hans företag växt ett stort företag med nästintill tvåhundra anställda.
Men tecknande var inte Walts enda sysselsättning, när han var 39 år gammal, blev han agent för USA:s regering . Hans uppdrag var att till FBI rapportera om politiska aktiviteter i Hollywood bland skådespelare, författare, filmchefer och tekniker.
Walt fick inte sitt FBI-uppdrag endast på grund av patriotism, utan också för att han kände en stor moralisk förpliktelse. Walt blev som besatt av att spionera. Han deltog i antikommunistiska verksamheter, utförde arbeten åt staten och stödde aktivt svartlistningen.
Den första långfilmen Walt producerade var Snövit och de sju dvärgarna. Det var ingen lätt match för honom, kritiker protesterade och sa att en tecknad långfilm ”kommer tröttna ut publiken” och döpte idén till ”Disneys dårskap”, men trots kritiken var Walt envis och fortsatte.
Han riskerade hela sitt företags ekonomiska framtid. Självklart blev det en succé, Snövit blev en guldgruva för företaget, och drog in 4,2 miljoner redan första året. Walt fortsatte med långfilmerna och skapade bl a Pinocchio och Dumbo.
En av de anställda på Walts kontor var svensken Gustaf Tenggren. Han var en svensk illustratör som studerat vid Valands konstskola i Göteborg, och efterträtt John Bauer för Bland tomtar och troll.

När Gustaf såg att Walt sökte efter animatörer, antog han erbjudandet direkt och började utforma miljöer för Snövit. Han koncentrerade sig på skogsmiljöer och interiörer i dvärgarnas stuga. Den sista filmen han deltog i var Bambi. I den målade han mycket detaljerade och tidskrävande saker, vilket Walt tyckte passade illa i sammanhanget. Tenggren valde att lämna studion 1939, då han hävdade att Disneytiden var fabriksarbete utan uppskattning.

Walt producerade inte bara långfilmer utan också, vid sidan om, kortfilmer. Mellan åren 1937 och 1942 gjordes inte mindre än 110 kortfilmer. Det motsvarar ca 880 minuter film eller 1 267 200 bildrutor.
Utöver filmerna, gjorde han också fantastiska böcker och dokumentärer. Man kan utan tvekan kalla Walt för en mångsysslare.
”Filmerna som jag producerar riktar sig inte bara till barn. Man kan tycka att barn är oskuldsfulla. Många vuxna bär med sig barnens naivitet, även om den kan vara djupt begraven. I mina försöker jag att nå och kommunicera med denna oskuldsfullhet”
  
Josefin Söderberg Talebi

Lina har funnit sitt drömjobb

Ateljén jag stiger in i doftar en blandning av tusch och kaffe, alltså en speciell, men väldigt mysig doft. Den passar till miljön i det lilla seriekontoret. Det är helt tyst, tills jag plötsligt hör ett klirr följt av ett skarpt ”SATAN, inte igen!”

En kort stund senare kommer serietecknaren Lina Neidestam ut med rödrosiga kinder, en trasa i ena handen och några trasiga porslinsskärvor i den andra. Trots att hon nyss spillt kaffe över hela sitt tangentbord hälsar hon med ett brett leende och säger:
- Det här är tredje gången det händer på en månad. Jag förstår inte vad det är med mina fingrar! Konstigt nog funkar tangentbordet fortfarande, men det plaskar och luktar fikarum varje gång jag skriver.
Jag skrattar och vi sätter oss vid ett litet bord och en kopp kaffe senare kan intervjun börja. Lina berättar att hon tecknat sedan barnsben, att det var ett sätt för henne att bearbeta tillvaron på ändlösa familjesemestrar, i familjens lilla segelbåt.

Den första serien hon gjorde handlade om en skelettfamilj som bodde i ett skelettsamhälle under en kyrkogård. Hon lät fantasin flöda och hennes föräldrar blev förvånade över hennes talang. Tecknandet utvecklades och när Lina var 15 fick hon jobb på länstidningen i Södertälje, där hon skrev olika krönikor och musikreportage som hon senare började illustrera till.
- Det såg för jävligt ut i början. Jag förstår inte att de lät mig publicera dem, men det har ju varit jätteviktigt att få pröva sig fram. Jag började rita serier på riktigt när jag kom in på serieskolan i Malmö förra hösten. Jag ansökte med serier som handlade om mitt depraverade liv utan mål och mening, och kom in, ha, ha. Det var bara figurer som satt och hängde och drack öl. Totala Rocky-plagiat.
Sedan Lina kom in på skolan har hon bland annat blivit publicerad i en rad tidningar, börjat samarbeta med seriekollektivet Polly Darton, varit seriefröken på skolor och skapat serien Zelda som gått i Metro och Nemi.

Boken Zelda debuterade hon med hösten 2009, och i den får vi följa den egocentrerade feministen Zelda i ett antal seriestrippar. Några kanske känner igen denna kedjerökande brud från tidningen Nemi, men enligt Lina är Zelda smartare och vassare än Nemi någonsin varit, och skulle fnysa åt hennes trådsmala midja och välrakade ben.
- Zelda är något av en feministisk seriehjälte, samtidigt som hon driver med hejdlöst med allt som har med genusvetenskap och jämlikhet att göra. Hon är dominant och upprorisk. Sedan faller hon åt synden ganska ofta, vilket gör henne mänsklig.
Utan att jag ens frågat, förklarar Lina att Zelda inte är en tjejkopia av Martin Kellermans seriefigur Rocky. Svaret på frågan sitter i benmärgen eftersom hon alltid får frågan i intervjuer.
-Zelda kommer inte fika och hänga lika mycket som Rocky, hon kommer vara ute och röra på sig mycket mer.

Så vi kan få se Zelda på till exempel Melodifestivalen, Fröken Sverige och Let’s Dance?

- Ja, hon kanske kommer att bli ditsläpad. Hennes personlighet är att hon är väldigt idealistisk men hon har svårt att leva upp till sina egna förväntningar.

Vad skulle Rocky göra om han träffade på Zelda i en serie?

- Han skulle tycka att hon var skitjobbig. Det finns redan en Zelda i hans serie, och det är en jättefet gås med jättestora dreads som är rabiat.

När Lina pratar om Zelda verkar det nästan som hon pratar om en mycket nära vän. Hon har blivit en stor del av hennes liv och att hon får ut mycket aggressioner genom serien. Hon tycker det är synd att Zelda inte kan vara med henne som en nära väninna när hon gör saker hon uppskattar, som att skriva, elda, och fika.
- Elda? Tänker du nog nu, men ja, jag älskar det. Jag älskar att sitta och titta in i eldens flammande orangeröda låga och känna värmen mot ansiktet. Jag kan nästan bli religiös av det. Förra sommarn när jag hade fått i mig ett antal öl och jag och mina kompisar satt och eldade på långholmen, snubblade jag och mitt hår flög i vinden. Helt plötsligt kände jag att det luktade brända popcorn. Men det var inga popcorn, det var ett antal av mina långa hårstrån som hamnat i elden, och det var några tursamma centimeter från att jag skulle eldat upp hela mitt hår, inklusive mig själv!
Klumpig verkar vara ett ord som beskriver Lina bra. Klumpig, intensiv och öppen
- Ibland är jag lite för öppen, litar på folk jag inte borde och får ta konsekvenserna. Men det var mer när jag var yngre. Nu har jag lärt mig att stanna upp och tänka innan jag agerar och öppnar munnen.

En sak man inte tror när man tittar på Lina, med sina söta rådjursögon, är att hon just nu håller på med ett projekt som ligger henne varmt om hjärtat: en feministisk sexbok som heter Maran.
- När jag var 10 år hälsade vi på släkten i Arvika och jag rymde iväg och köpte mitt livs första Pyton-tidning. Av någon anledning så var det extremt inspirerande för en tioårig flicka att läsa om bajs och utlösningar, och följande år ritade så mycket snusk att jag blev tvungen att gömma mig i bastun för att skydda familjen mot min sexgalna ritklåda. I Maran kommer jag att återvända till denna 10-åring, fast denna gång med 24-åringens genusperspektiv, stålstift och anatomiska kunskaper. Och jag slipper rita i bastun.

Hon fortsätter:
- Sex antyds överallt men visas nästan aldrig. Det är följden av att leva i en översexualiserad tid, som samtidigt är kyskt moraliserande. De feministiska serierna breddar publiken för porr. Det är lättare att köpa en humoristisk snuskserie, som dessutom är feministisk, än att köpa en feministisk porrfilm.

Hur är det ställt med tjejer och serier nuförtiden? 

- Det är klart bättre än det har varit! Serier är tidskrävande och dessutom är det en del av en nördkultur. Tjejer har inte riktigt blivit uppfostrade till att våga vara nördiga. Vi är ofta alldeles för måna om att hålla fasaden, vara duktiga, ambitiösa, snygga och bra. 
  Vi vill inte vara insnöade och inkompetenta. För att vara en bra serietecknare måste du våga gå in i dina svarta sidor, få känslor av misslyckande och ofullkomligheter. Det har inte varit accepterat för tjejer att få vara sådana tidigare, men nu har det öppnat upp så det är mer okej, och det tycker jag är skitkul!


 Josefin Söderberg Talebi

En ”vanlig” dag på jobbet

Depeche Mode fyller 30 år i år och är minst lika framgångsrika nu som för 15 år sedan. En grupp som knappast har tänkt på att lägga syntharna på hyllan, med en strålande scen- och musikalisk utstrålning. Setlistan är dock alltför förutsägbar, skriver Ernst Rydén.

Trion har nu kommit till Stockholm för att spela en av de 102 konserter som ingår i den turné som de blygsamt valt att kalla ”Tour Of The Universe”.
Det som jag förvånas mest av är att Depeche Mode aldrig tröttnar på scenen.
De brinner för det här, de brinner för att underhålla sin publik, de brinner för att få sina fans att tycka att den 31 januari är ett av deras livs bästa datum.

Dave Gahan har beskrivits i DN som en elektronisk Freddie Mercury, som rör sig på scenen likt en duracellkanin. Det ligger mycket sanning i det påståendet. Scennärvaron är total och varenda steg han tar är väl genomtänkt. Förra årets svåra sjukdom märks knappt. Och  den karaktäristiska, hårresande, barytonröstn är fortfarande intakt.

Inledningslåten ”In Chains” är en sexminuterslåt med ett elektroniskt, giftigt intro. Depeche Mode spelar därefter låtar från det senaste albumet men som tur bara en handfull av dem. En av skivans bättre spår, ”Wrong” kläs i rött och är mycket mäktig. De andra nya låtarna som ”Hole to Feed”  är tyvärr ganska intetsägande. Publiken kommer igång på allvar först vid guldkornet ”Walking In My Shoes”.
Konserten är som en vanlig dag på jobbet för pojkarna från Basildon, men de framför dem med lika mycket energi varje gång.

Under deras tidigare konserter i Sverige, nu senast i Malmö och Göteborg, har pressen sågat Martin Gores pianoballader.
Jag håller inte med, Gore sjunger magnifikt - det enda jag stör mig på är hans långa vibraton -  och hans ballader fungerar som en halvtidspaus där publiken kan koppla av mellan alla pulshöjande nummer.
Efter dessa två känslosamma ballader (ståplatspubliken sjunger med i delar av refrängerna långt efter att själva låtarna är slut vilket är häftigt) inleds konsertens sista hälft.
Den mäktiga gospelliknande ”I Feel You” vars intro får Globen att lyfta och mina hår att resa sig, tillhär en av kvällens höjdpunkter,  för att inte tala om ”Never Let Me Down Again”.

Vid extranumren drar Depeche Mode fram sina riktiga ess i rockärmen och river av klassiker som  ”Stripped” och ”Behind The Wheel”. Men dessa nummer är ändå bara en transportsträcka till den låt som alla 28 840 i publiken är ute efter och vill ha. ”Personal Jesus”.

Att uppleva den låten live är något som knappt går att beskriva. Det är storslaget och rentutav episkt.  Sceneffekterna, de tusentals händer som skriker ”REACH OUT AND TOUCH FAITH” och sträcker ut armarna som om de tillbad sina gudar. Dock måste jag säga att setlistan är ganska förutsägbar, det skulle vara roligare om de ändrade mer i sina setlistor.
Då skulle även de mest inbitna fansen bli nöjda, de som har tröttnat på de mest populära låtarna.
Detta blir istället en greatest hits-show där man satsar på de mest publikvänliga nummer istället för våga köra andra, mer originella låtar.
Men bortsett från detta gör Depeche Mode en strålande show. Det är svårt att inse att det här bara är en i mängden av deras konserter, det verkar som om de på scen gör lika bra ifrån sig varje gång. Med sin greatest hits-show.

Ernst Rydén

David Eberhard ger föräldrarna en känga

Likt Spiderman lever David Eberhard sitt liv till fullo, i hopp om att hitta balans i livet. Under dagtid sitter överläkare Eberhard på sitt kontor vid Psykiatri nordost, på Danderyds sjukhus. Men varje kväll förvandlas den tråkiga doktorn varje kväll till en uppmärksammad författare.


Varje gång David sätter sig bakom datorskärmen eller med en penna i handen omvandlas den annars så stillsamma och tysta omgivningen till en byggarbetsplats. Och så har det alltid varit sedan barnsben berättar han.

Davids föräldrar har alltid stöttat honom till att göra vad han vill, något som idag har satt sina spår. David Eberhard är en man som lägger ner sin själ i sina arbeten och projekt. När han väl har börjat skriva, går pennan i ett och inget kan hindra fantasins flöde.
- Jag är evigt tacksam för det mina föräldrar gjort för mig. Mamma och pappa har alltid väglett mig. Och det är tack vare dom som jag kan leva mina två olika liv.

David poängterar klart och tydligt att han vill få ut så mycket av livet som möjligt. Det finns så många val och dörrar i livet som bara väntar på att bli öppnade. Jag kan inte låta bli att fråga var han finner sin inspiration och fantasi:
- Fantasin är något jag alltid haft, och alla människor har. Jag tror det handlar om att låta barnet i sig komma fram. Inspirationen däremot, det är svårt. Inspiration för mig är det okända. Jag tycker om att skriva och filosofera om det okända och främmande. Jag är en väldigt nyfiken person så jag tror jag finner min inspiration hos andra människor. Människor som varit med om annat än vad jag har.


David måste ha läst mina förvirrande tankar, för han fortsatte snabbt:
- Fast min senaste bok ’’I trygghetsnarkomanernas land’’ var det inte det okända som var min inspirationskälla. Jag ville bara få andra människor att se livet med nya ögon. Jag tror att många människor stirrar sig blinda på det samhälle vi lever i idag.

’’I trygghetsnarkomanernas land’’ är en mycket personligt skriven bok som handlar om överbeskyddade föräldrar. I boken ifrågarsätter David varför föräldrar inte vågar leva sina egna liv istället för att vara skuggor åt sina barn. Ha tror att det handlar om rädslan av att ses som annorlunda.
Hans synpunkter har väckt stor uppmärksamhet hos allmänheten.
- Jag har fått en hel del brev och samtal från människor som ifrågasätter mina åsikter. Jag säger inte att överbeskyddande föräldrar är dåliga föräldrar. Jag menar bara att man måste förbereda barn för det verkliga livet. Mamma och pappa kommer inte alltid finnas till hands, och när den dagen kommer måste man kunna ta eget ansvar.

Men att inte dela åsikter med andra människor är inte något David är rädd för. Han ser sig själv som en vanlig människa som bara vill ge andra föräldrar sina riktiga liv tillbaka.
Han försvarar sig med att säga:
- Mitt budskap är att den största kärleken ibland inte är den rätta. Att alltid ha sina barn under uppsyn förbereder inte barn för det verkliga livet. Jag vill ge både barn och föräldrar den frihet de förtjänar. Och förhoppningsvis läser människor min bok, och säger att dom lärt sig något av den.

Plötsligt blev det tyst i luren. Sedan hör jag David skrika ’’DIN KOSSA. VAD HÅLLER DU PÅ MED? DU DÖDAR JU…’’. Känslan av oro sprider sig i kroppen och jag undrar vad som händer. I samma sekund som jag ska öppnade munnen hör jag den bekanta rösten igen.
- Oj förlåt mig. Jag sitter i bilen på väg hem, och det var någon idiot som körde mot rött i olagligt hög hastighet.

Jag skrattar till och plötsligt känns det som att mannen på andra sidan luren äntligen blivit mänsklig. Till och med David Ebernhard, den hjälpsamma författaren med beundransvärd fantasi, kan också stressa hem en jobbig onsdagskväll.

Klara Sutrowitz

Det är en konst att statusuppdatera

En av de största trenderna just nu är att med ett begränsat antal tecken berätta för världen vad man gör i ett visst ögonblick. Det anses numera fullt normalt att registrera sig på en sida och lägga till alla som någonsin ingått i ens bekantskapskrets, för att sedan både uppdatera andra och sig själv om vad som pågår ute i världen.

Visst låter det enkelt? Men så sitter du där igen och har inte uppdaterat din status på ett par dagar och behovet växer. Du skriver hastigt ner en rad om något du gjort, glömt, borde göra eller drömmer om, men raderar orden lika snabbt. För det är en konst att statusuppdatera - något som kräver mer än ett impulsivt fingrande på tangentbordet. Du vill inte avslöja för mycket men ändå väcka intresse och din status känns stundvis lika viktig som dagens löpsedel eller en mycket betydande rubrik till den senaste världsnyheten.

Du registrerar dig på Facebook med inställningen att det är en ”kul grej” men är snart fast i träsket av statusuppdateringar, bilduppladdningar och vänförfrågningar. Omedvetet värderar du dina senaste tankar, handlingar och gärningar till vad som är av högst rang och bäst statusmaterial, och grubblar sedan länge och väl över hur du med ett begränsat antal tecken ska kunna formulera detta i ditt statusfält. För det ingår numera i vårt levnadsmönster att dagligen besöka Facebook. Du vaknar, äter frukost framför Facebook, beger dig till skolan och passar på att kolla Facebook i mobilen. Du sitter uttråkad på lektion och överväger att skriva något om det i ditt statusfält, men avvaktar. Du blir serverad den märkligaste måltiden under lunchrasten och statusuppdateringen är ett faktum. Och så fortsätter det. Det har nästintill blivit en besatthet att titt som tätt, via Facebook, bekräfta att man fortfarande lever.

Men vad är egentligen syftet med dessa många gånger helt oförståeliga kortfattade och privata texter? Handlar det om ett behov att få bekräftelse? BekrŠftelse som yttrar sig i antalet nya händelser som flaggas i rött vid nästa inloggning. Hur många som har gillat, eller bättre upp, kommenterat din senaste uppdatering. Vad är vitsen med detta ständiga uppdateringsbehov i cybervärlden om det inte vore jakten på bekräftelse?

Facebook har blivit som en tillflyktsort från verkligheten och ”landet lagom”. Landet där du inte får sticka ut, vara i vägen, eller tro att du är någon. Du knappar in dina inloggningsuppgifter och plötsligt har du din chans att stråla, du och de 400 miljoner andra användarna runt om i världen. Alla får plats och alla syns, såvida du inte blivit ”dold” av dina vänner och inte längre dyker upp i listan av senaste historik. Alla har vi ju någon i vänlistan med de mest ointressanta uppdateringarna, som delar med sig av allt ifrån hur bra de nya gardinerna passar i köksfönstret till hur skönt det ska bli med helg och hur gott kaffe är. Nej, utger du dig inte att vara en spännande person försvinner du på ett klick.

Och där har vi det igen: Det är en konst att statusuppdatera.

Madeleine Fransson

Jag är en rökare - och det står jag för

Det är annandag jul och vi har firat jul hos min pappa. Vi rökare i familjen har precis varit ute på balkongen och tagit oss en cigarett efter maten. Vi går in igen och min styvmormor utbrister ”Mira, röker du också! Det visste jag inte” och skammen lägger sig över mig som om någon slängt en burk målarfärg på mig. Jag blir röd i ansiktet och stammar långsamt fram ”Ja, hehe, har gjort det ett tag nu…”. Jag vet inte varför jag blir nervös, det är ju mitt eget val att röka. Hon påverkar mig inte alls. Men ändå känner jag mig genast som en dålig människa, med dålig moral. Med dålig uppfostran. Trots att min pappa klart och tydligt sagt åt mig att om jag ska röka ska jag gå ut på balkongen, inte ska jag behöva åka hissen ner och gå ut, så känner jag mig dum.

Det är något med människors syn på rökare som gör mig förundrad ibland. Förutfattade meningar om oss rökare som får mig att skämmas. Exempelvis när man går förbi en familj med barnvagn och de inte tvekar en sekund på att slänga en ilsken blick som säger ”Usch, så ska inte vårt barn bli”. Det kan vara ren inbillning men efter ett sådant möte sätter jag cigaretten bakom ryggen när jag går förbi en barnfamilj. Jag känner dem inte, har ingen aning om var de bor eller vad de gör när de är lediga. De kanske röker, är alkoholister eller knarkar. Men jag känner mig som den skyldiga. Bara för att ett uns av rök ska ha råkat komma ner i bebisens vagn.

Jag undrar om vi rökare utstrålar något hemskt. Typ, här kommer vi som frivilligt förkortar vårt liv med x antal minuter för varje cigarett. Någon brutal utstrålning som får alla moralpredikare att ge en verbal käftsmäll. Egentligen har de ju rätt.
- Du vet väl att det är farligt att röka. Dina lungor försämras och det kostar ju så mycket pengar. Hur kan du röka? Du är så ung, sluta medan du kan! Du får gula tänder också. Uscha mig vad äckligt det är att röka!
De ljuger inte, men de berättar något vi redan vet. Vi går inte ut i bitande kyla mitt i vintern för att det är kul, vi gör det för att vi behöver röka.Vi står inte i ösregn och försöker skydda vår cigarett med något så den inte ska bli dyngsur för att cigaretten är dyrbar. Vi slösar inte tusentals kronor på cigaretter för att vi är stenrika. Nej, vi gör det för att vi är rökare. Vi vet.
Jag undrar om vi utstrålar något som får dem att tro att de kan förändra våra liv. Det kan de inte. När någon försöker säga åt mig vad jag ska göra gör jag bara motsatsen. Försök förbjuda mig att röka så gör jag det ändå. Tänker nu satan ska du få se på rökning! Skulle jag vara en modigare version av mig själv skulle jag ha blåst ut röken rakt i ansiktet på dem. Men stämpeln sitter kvar. Den där känslan. Klumpen i magen. Jag är en dålig människa som röker.

Så, ja, jag vet att ni menar väl. Jag vet att ni bara är måna om vår hälsa. Men är man så dum att man börjar röka själv så vet man om konsekvenserna.
Jag möter hellre det mottagandet som jag fick av min mamma när jag nervöst berättade för henne om min dåliga vana. Det var på Malta, året är 2007 och jag har tre cigaretter i ett paket i skrivbordslådan som jag är mycket väl medveten om att hon sett.
- Mamma…
- Ja. Vill du röka eller?
- Ja.
- Så länge du bara feströker. Det är farligt. Men gör det du.
Och det är inte för att hon är en dålig mamma som inte bryr sig om sin enda dotters hälsa utan för att hon vet att det inte är någon idé att försöka få mig att sluta. Inte för er andra heller. Det är upp till mig.

Mira Johansson

Hatkärleken till Stockholms kaotiska kollektivtrafik

Jag vill inte på något sätt få det att låta som att snöovädret är okej och att SL sköter sig fint. Men efter att ha satt mig på ett Skarpnäcktåg i T-centralen, tvingats av i Gullmarsplan för ersättningsbuss, lyckats hinna med min egen buss, nästintill blivit omkullsprungen av ersättningsbussresenärer som vill ta min buss istället, upplevt ett enormt tryck att komma först på bussen utav samtliga resenärer, och slutligen fått höra hur dessa en efter en berättar för busschaffören hur mycket de avskyr SL, kan jag inte låta bli att tycka synd om de stackars chafförerna.

Jo visst, ”Snö i år igen SL?!” men vi bor ju faktiskt i Sverige där snö om vintern inte kommer som en överraskning varken för folket eller för SL. Vad jag menar är att lika oförberedda som SL kan tyckas vara på snö, verkar alla tusentals resenärer vara som varje vinter förbannar förseningar och inställda avgångar. Det tycks komma som en chock även för dem att hala räls försenar tunnelbanor, och när vinterdepression inte tycks vara mycket närmre, bäddas huvudstaden in i en hatisk dimma där majoriteten av invånarna går ihop, knyter band och i kör klagar på alla problem i SLs långt ifrån problemfria värld.

Saken är den, att jag tror att hade det inte varit snöproblemet så hade det varit någonting annat som under en tid fått stockholmare att enas och skapa den där vi mot dom-känslan. Plštsligt verkar det inte lika farligt att sitta bredvid någon på bussen, och man förminskar det där avståndet mellan sig själv och personen intill ståendes på perronger. Det är en familjär anda som väcks till liv, en gemenskap som växer, och vinterhelvetet tycks inte längre vara lika helvetiskt.

Farbror, 70, erbjuder kvinna, 45, sittplatsen intill och under hela resan diskuterar de dagens lärdom: Att SL inte går att lita på. Och jag tänker: Finns det något man kan lita på som man litar på SL resterande tid på året? Finns det något man kan planera såminutiöst som man kan med SLs avgångar?

Jag skulle också kunna lägga all min eftermiddagsenergi åt att avsky kollektivtrafiken, men hade jag den energin hade jag likaväl kunnat promenera hem. Så istället sitter jag hela vägen mellan Gullmarsplan och hem och iakttar alla ilskna blickar, arga kommentarer och bittra suckar, och känner mest ett stort medlidande till busschaffören som gör så gott han kan.
Att tillägga är dock att hans tolerans försvann när dam, 65, bad honom vara lite trevligare, och att han då varnade att han kunde kasta ut folk i kylan om det var vad som krävdes för att få lite lugn och ro på bussen. Då fnissade jag lite.
Ett poäng till dig, chaffisen.

Madeleine Fransson

Oskar Linnros lämnar Snook och går sin egen väg

Från hiphop till nostalgisk pop om Sundbyberg. Den ena halvan av Snook, Oskar Linnros, släpper eget, och drömmer om ännu en Grammis. Snook dominerade under 2006 men efter det har det varit rätt så tyst om dem.

Oskar förklarar att hans tystnad inte betytt att han varit overksam.
- Tvärt om! Jag har gjort två singlar till Petter, startat upp Maskinen, skrivit och producerat hela Veronica Maggios "Och vinnaren är..." och nu senast varit inblandad i Fibes! Oh! Fibes senaste släpp. Under de senaste 18 månaderna har jag jobbat väldigt isolerat med min solodebut.

I den nya singeln sjunger han ”Åh Sundbyberg, jag var tolv och jag bröt för att göra dig stolt/…/Vi blir aldrig som dom från stan”, Oskar, som nu hunnit bli 26 år, berättar om sin uppväxt i Sundbyberg, som förändrats mycket sen hans barndom.
- Jag tror att alla ser sin uppväxt i ett rosa skimmer och lätt glorifierar barn- och tonårstiden. Så även jag. Jag har bara vackra minnen kvar. Jag föddes i Ursvik. Där pallade jag äpplen och lekte i skogen. Sen skildes mina föräldrar och jag flyttade till min mamma i Rissne där jag började skolan. Efter det flyttade vi till Ör och då ville jag bli cool. Jag och min kompis Micke gick runt och brände ner telefonkiosker och lyssnade på Wu-Tang Clan. Det var den bästa tiden i mitt liv, i högstadiet. Och det är där "Ack, Sundbyberg" gör nedslag rent tidsmässigt. Men Sumpan har blivit hårdare, det märker jag när hälsar på mina polare.
Jag har många vänner från stan, som ser Sundbyberg som "ghettot", ett farligt ställe på blåa linjen som är fyllt av kriminella.
- Jag gick i gymnasiet vid Odenplan. Jag minns att jag skulle ha "herrmiddag" för ett gäng klasskompisar från stan. Alla kom i taxi, för att de var rädda att bli rånade, haha. Men jag hade i och för sig fördomar gentemot dem också.

Debutalbumet med Snook hette ”Vi vet inte vart vi ska, men vi ska komma dit” och släpptes i maj 2004. Skivan blev en av årets mest omtalade i Sverige. Albumet blev älskat.
Som jag minns det så small det bara plötsligt till och alla gick runt och sjöng på ”Mister Cool”.
- Hur ser dina mål ut nu jämfört med då?

- Varenda framgång jag har haft, har jag jobbat extremt hårt för. Även inför Snooks första släpp. Ingenting händer över en natt, även om det kan se ut så utifrån. Mina mål blir så klart större för varje år. Just nu är mitt mål att färdigställa min skiva och ännu en Grammis skulle sitta fint. Förra året hade jag sex nomineringar, men fick noll. Så det är väl ett mål.

- Är Snook-eran slut nu? Tror du att ni kommer att göra musik någon gång tillsammans igen?
- Vi har inte varit aktiva som grupp överhuvudtaget sedan årsskiftet 2006-2007, förutom något enstaka strögig. Så den eran tog slut redan då för min och Daniels del. Däremot kan jag inte svara på om vi någonsin kommer ses i studion igen. Men vi är fortfarande polare och jag har stor respekt för honom som kreatör.

Snook var en hip-hop grupp. Nu går Oskars musik i popens spår istället. Han förklarar att det inte är 50 cent som hörs ur högtalarna hemma hos honom i Birkastan.
- Beatles, Todd Rundgren, Bill Withers och Hall & Oates har rullat hela kvällen i iTunes. Sen jag var runt 15 har jag sällan lyssnat på musik gjord efter 1976. Det är ingen principsak, utan faller sig naturligt. Men eftersom jag i regel själv gör en låt-skiss om dagen, lyssnar jag även mycket på de dem.

Debutalbumet som soloartist kommer i vår. Innan dess händer det extremt mycket framöver för Oskar.
- Jag ska göra videos, spela live, göra intervjuer, göra färdig plattan som kommer i maj, försöka hinna jobba lite i Los Angeles och helst hinna sälja min lägenhet. Och då menar jag de närmsta tre veckorna!

Avslutningsvis frågar jag Oskar vad han helst gör på en ledig dag. Det är inga kändis-vanor han berättar om, utan helt vanliga sysslor. För en helt vanlig kille från Sumpan.
- Då är jag bakfull och har ångest över att jag inte är i studion, hehe. Skämt å sido, jag försöker träffa min älskade mormor när jag har tid över. Jag gillar även att klubba, sticka och att byta Spotify-listor med mina vänner.

Mira Johansson

Ålderdomlig kungadyrkan återföds i LOVE 2010

Victoria och Daniel ska gifta sig. Från och med nationaldagen 6 juni och två veckor framåt kommer jag att tvingas stå bredvid samhället och skämmas å dess vägnar, eftersom Stockholms Stad har valt att döpa perioden till Love 2010 för att hylla deras bröllop.

Love 2010 går under beteckningen kärleksfestival. Själva vigseln kommer att äga rum i Storkyrkan den 19 juni, alltså två veckor efter nationaldagen. Det ska fram till dess fjäskas utan hejd för sponsorer, utländsk media och turister. Men framförallt ska det i masspsykos bugas djupt åt den rojala överheten.

Det slutgiltiga programmet har inte offentliggjorts än. Klart står dock att Livrustkammaren ska ha en utställning om bröllopsdräkter och att Prins Eugens Waldemarsudde ska visa upp ringar och kronor.

Inte bara en, utan flera, böcker ska ges ut om bröllopet. Susanna Popova ska få den tvivelaktiga äran att skriva den officiella. Ett tiotal platser i både inner- och ytterstaden ska ockuperas av festligheter, däribland Skeppsbron, Stadshuset, Skärholmen och Kungsträdgården. Storkyrkan ska rengöras med tops och en specialgjord vetedeg till en kostnad av 14 miljoner kronor.

Man räknar med hundratals miljoner TV-tittare, ett tillskott till den vanliga detaljhandeln på 100 miljoner kronor och 2,5 miljarder kronor i souvenirförsäljning. Ur stadens ficka tas 7 miljoner kronor och man räknar kallt med ett mångdubbelt belopp från sponsorer.

Landets 30 främsta poeter har, till en ljudinstallation på Strandvägen, ombetts skriva dikter till kungahusets ära. Dock har enbart tio av dem svarat ja, resten har reagerat med samma genans som jag själv. ”Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord” svarade Thomas Tidholm. ”Det är helt enkelt för dumt, ett sorgligt tecken” sade Jacques Werup.

Finansborgarrådet Sten Nordin (M) motiverar galenskapen med att det kommer att ”stärka Stockholms varumärke”, ett uttalande som rimmar dåligt med lanseringen av en hel porslinskollektion dekorerad med Victoria och Daniels stela flin.

Staden har även rynkat designpannorna extra noga och utformat en logga som består av en kantig symmetrisk krona ovanför texten ”Love 2010. Stockholm. The Capital of Scandinavia.” i så blektrista färger att man undrar vem de vill göra ledsen.

Varför slå på stora skryttrumman när vi inte ens vågar använda vårt eget språk? Varifrån kommer denna omotiverade anglicism? Förmodligen från jantelagen, den djupast rotade faktorn i den svenska nationalsjälen.

Populärkultur är ju den fria marknadens förlovade område. Detta ståhej kring prinsessbröllopet saknar totalt den värdighet, substans och intelligens som kännetecknar annan kollektiv underhållning, tex vår Public Service.

Då överheten eliminerar allt som någon möjligtvis skulle kunna uppfatta som tråkigt kvarstår ingenting. En tomhet som med största sannolikhet kommer att ersättas av trasiga små pappersflaggor på kungsträdgårdens asfalt, Carolas läskiga frälsningsblick på energislukande storbildskärmar och kanske en Loa Falkman som drar en vals i polotröja och dyr kavaj. Tavlor av Ernst Billgren med diffusa hjärtan, en eurotechno-ode av E-Type och en folklig parodi på Elisabeth Tarras Wahlberg framförd av Robert Gustavsson.

Jag står maktlös och skäms.

Elinor Ahlborn

Eva Gabrielsson är kvinnan bakom Stieg Larsson

De träffades som tonåringar och var sedan oskiljaktiga framtill dagen då livet fick ett plötsligt avslut för ena halvan av paret. Stieg Larsson dog av en hjärtattack hösten 2004 och strålkastarna har därefter riktats mot Eva Gabrielsson.

Stieg Larsson skulle inte bara gå till eftervärlden som grundare av organisationen Stoppa rasismen, tidningen Expo och som en av världens främsta experter på högerextrema grupper, utan även som författare till de näst mest sålda böckerna i hela Europa och Nordamerika under 2009.

Eva Gabrielsson levde med Stieg i 34 år. Utöver den enorma sorgen efter en förlorad själsfrände har hon tvingats handskas med en offentlig arvstvist av gigantiska mått och nu senast en debatt kring Stiegs journalistiska moral och kompetens. Nu sitter hon mitt emot mig bakom en macka och en kopp kaffe.
Hon har en karriär som arkitekt i ryggen under vilken hon bland annat varit med om att bygga Bofils Båge vid Södra Station.

Hon säger att det hon ångrar mest av allt i livet är att hon inte agerade när hon såg att Stiegs hälsa började haverera.
– Både jag och min syster märkte att Stieg började bli sjuk mot slutet. Han gick upp i vikt, andades tyngre och gick långsammare. Min syster föreslog att vi skulle ge honom en grundlig läkarundersökning i födelsedagspresent. Jag ångrar varje dag att vi inte gjorde det.

Den 17 november 1953 föddes hon, i den lilla orten Lövånger i Västerbotten. Hon hade en barndom som var bra, men inte enkel.
– Mina föräldrar skildes när jag var nio år och det var väldigt jobbigt.
Evas mor, som dittills varit hemmafru, flyttade ifrån familjen till Stockholm och utbildade sig till sjuksköterska. Evas far jobbade som journalist.
– Det blev som om hela byn uppfostrade oss barn.
Som barn var hon, enligt egen utsago, mycket egensinnig och i skolan var hon väldigt blyg.
– Jag gjorde aldrig som jag blev tillsagd om jag inte såg meningen i det. De vuxna ansåg att vi var kapabla till vad som helst, och då blir man det på något sätt. Jag blev självständig och fick mycket sunt förnuft. På lektionerna var jag den som visste svaret på alla frågor men inte vågade svara.mNär Eva blev tonåring började världen kännas för trång. Hon flydde genom att läsa och lånade allt hon kunde på biblioteket.

Eva flyttade till Umeå när det var dags att börja gymnasiet och fokuserade därefter bara på att få bra betyg. Sedan 13 års ålder hade hon varit förtvivlad över kriget i Vietnam, utan möjlighet att påverka. När hon efter studenten stod skoltrött och villrådig och ångrade att hon flytt från verkligheten genom böcker och skolarbete bestämde hon sig för att äntligen göra något.
Hon gick på ett möte mot Vietnamkriget som hölls i en skola i Umeå. En av arrangörerna var mannen hon skulle komma att leva med de följande 34 åren, Stieg Larsson.
– Han gjorde något ovanligt, han gick fram till alla han inte kände och sa ”Hej! Vem är du?” och det var så vi träffades för första gången. Det visade sig att vi bodde i samma stadsdel, så vi började jobba tillsammans i kampen mot Vietnamkriget.

Det var ingen tvekan om att två unga själsfränder funnit varandra.
– Vi var båda extremt nyfikna och ville förstå och diskutera precis allting. Han var inte rädd för något, och såg även mig som kapabel till att göra vad som helst. Han fick mig att tro på mig själv.
Stieg hade också läst väldigt mycket och han var betydligt mer utåtriktad än Eva, som fortfarande var jätteblyg.
– Att träffa någon som var så lik en själv, men ändå så olik, gjorde att vi båda utvecklades enormt.
Det tog ett år för alla runt omkring Eva och Stieg att förstå att kärlek hade uppstått mellan dem. Efter ytterligare ett halvår upptäckte även de själva det.
– När man bli sådär våldsamt kär blir man rädd, för att det är så stort. Jag kände redan då att han skulle komma att förändra mitt liv.

Stieg uttryckte det som att han fått Eva i present från Gud och brukade prata om hur tacksam han var över det.
– Det han fastnade för hos mig var att jag var så annorlunda jämfört med de andra tjejerna som kom in i dessa grupper. Jag var fortfarande lika egensinnig som under barndomen och gick inte att styra, jag hatade det rådande modet och hade smink, vilket man inte fick ha i våra kretsar. Det var mycket som inte var riktigt politiskt korrekt med mig, och det var precis det Stieg gillade.

Eva flyttade från Umeå till Stockholm 1977 efter att ha bestämt sig för att börja studera arkitektur på Tekniska Högskolan.
– Jag ville ha ett jobb som var praktiskt men jag ville inte bli en utpräglad tekniker eller utpräglad konstnär. Arkitekt blev då ett enkelt val.
Stieg flyttade sedan till huvudstaden bara ett par månader efter Eva. Han arbetade på Posten i två år innan han fick anställning som nyhetsgrafiker på nyhetsbyrån TT.
– Han tog vilket jobb som helst till en början, bara han fick flytta med mig.

De förlovade sig till slut efter nästan ett decennium tillsammans.
– Det var då vi köpte de här ringarna som jag har på mig nu. Det står Stieg och Eva i, men inget datum. Vi hade tänkt gifta oss på hösten 1983.

Men något bröllop blev aldrig av. En av anledningarna var att Stieg och Eva tillsammans ägnade all tid och kraft åt att samla in pengar och sprida kunskap om krisen som just blossat upp i den lilla staten Grenada i Västindien.
– De hade just kastat ut en diktator, det var ekonomikris, halva regeringen sköt ihjäl den andra halvan och sedan invaderade USA två veckor senare.
Paret försökte hjälpa till att rädda det lilla som fanns kvar genom att bland annat samla in pengar och begära ut dokument för att kunna reda ut vad som egentligen hade hänt. Giftasplanerna kom av sig.

Under samma period började Stieg skriva artiklar för den engelska tidningen Searchlight, som bevakar och kartlägger högerextrema grupper. I samband med det började grova hot från såväl svenska som tyska och engelska högerextremister ramla in.
– Vi kunde inte svara i telefonen till slut. Till och med när jag ringde hem var jag tvungen att vänta på telefonsvararen och säga ”Hej Stieg, det är Eva! Lyft på luren!”.

Alla räkningar och all post var adresserad till Eva, vilket gjorde att högerextremisterna aldrig kunde luska ut var Stieg bodde, trots att de finkammade Sveriges alla offentliga register.
– Eftersom de aldrig hittade honom trodde de till slut att han var gay. Det är lite kul att titta på hemsidor där de spekulerar i vem som var hans älskare.

1993 publicerade den högerextrema tidningen Storm uppmaningar om att ha ihjäl Stieg. Upphovsmännen blev dömda för uppvigling och brott mot yttrande- och tryckfrihetslagen. Hösten 1999 sköts fackföreningsledaren Björn Söderberg till döds av högerextremister, efter att hans passfoto kunnat hämtas ut. Vid samma tillfälle hade också Stiegs och Evas foton begärts ut från polisens fotoregister.
Det kom flera brev till TT med pistolkulor i. En dag stod två skinnskallar utanför porten till TT och väntade på Stieg, en någon tipsade honom om dem så att han kunde gå ut bakvägen.

Eva och Stieg fick aldrig barn. De försökte dock, på allvar efter att de passerat 30-årsåldern.
– Eftersom det blev så jobbigt när mina föräldrar skilde sig ville jag ha stabila levnadsförhållanden och ett fast jobb som arkitekt innan vi bildade familj. Men när vi väl försökte på allvar gick det inte. Kanske var jag inte fertil längre, kanske var det något fel hos Stieg.
Det uteblivna giftermålet och barnlösheten ledde till att Stiegs far och bror ärvde allting efter Stiegs plötsliga död. Eva har främst gjort anspråk på rättigheterna till Millenniumtrilogin men blivit utan. Arvstvisten har fått extremt stor medial uppmärksamhet.
– Det kan bli lite tjatigt att enbart tala om Stieg i media. Folk tror att allt han tänkte, visste och skrev kom från honom själv, men det är ju så oerhört mycket som är mitt.
Hon framför med avsmak en teori om att vissa män, och även en del kvinnor, har ett behov av att se oberoende superhjältar i män som blir så väldigt berömda som Stieg blev.
– Man förnekar kvinnors betydelse för mäns arbete. Som om de aldrig har haft någon som gett dem impulser, drivkraft, kunskap och slagits med dem. Det var precis det här synsättet som Stieg verkligen inte tyckte om. Det gör det svårt för mig att sitta och tala om Stieg i media som om det bara var han hela tiden.

DN-journalisten Anders Hellberg skrev nyligen en artikel som berörde detta fenomen. Han spekulerade i huruvida det egentligen är Eva som gjort största delen av själva skrivandet i Millenniumtrilogin. Han baserar sin teori på de år han själv jobbade på TT, då han korrekturläste en del av Stiegs nyhetstexter. Han tyckte att Stieg var en undermålig skribent.
– Jag tänkte faktiskt skriva om det här själv framöver så jag vill inte säga alltför mycket nu. Men jag tycker att det är märkligt, Anders Hellberg jobbade ju med Stieg under så oerhört kort tid. Jag tycker inte om att media tar fokus från Kurdo Baksi och uppmärksammar Hellberg istället, därför vill jag inte ge mig ut i den debatten än.

Hon syftar på Kurdo Baksis nyligen utkomna bok ”Min vän Stieg Larsson” där Kurdo Baksi hävdar att Stiegs journalistiska kompetens och moral var bristfälliga, att han ska ha planterat artiklar och fuskat med fakta.

Parallellt med sitt arbete på TT jobbade Stieg, från och med starten 1995, på tidningen Expo som var tänkt att bli en svensk version av Searchlight. Den trycktes som en separat tidning inuti tidsskriften Svartvitt, där Kurdo Baksi jobbade. De två tidningarna hade separata redaktioner.
– Kurdo påverkade aldrig så mycket som placeringen av ett kommatecken i Expo. Det är inte alls så att han fick sitta och slita med Stiegs artiklar. Istället hände det att han lämnade in artiklar som Stieg var tvungen stoppa eftersom de innehöll faktafel och var politiskt vansinniga.

Eva är mycket upprörd över att förlaget inte dragit in boken efter att Kurdo Baksis lögner uppdagats.
– Han måste ju kunna belägga sina resonemang. Det är löst skvaller, påhitt och fantasier. Dessutom säger han själv att han bara skrev boken för att tjäna pengar. Det värsta av allt är att det här stöder det som högerextremisterna har sagt i alla tider. Man bör nog springa åt andra håller fort som fan när Kurdo Baksi kallar någon för sin vän, så här skriver man ju inte ens om sin fiende. Stieg kan ha kallat honom för sin vän, men det gjorde han om väldigt många i yrkeslivet. Vi umgicks aldrig någonsin med Kurdo privat.

I höst kommer Evas egen bok om sorgen efter Stieg ut.
– Jag skrev den både för min egen skull, lite som terapi, och för att berätta hur allt verkligen ligger med Stiegs liv och plötsliga död. Dessutom vill jag förmedla och upplysa om hur det är att förlora någon man verkligen älskar, att man inte ska bli rädd när man själv förändras av chocken man får. Det är en naturlig reaktion för att man ska klara sig. När allt kommer till kritan är man inte mer än ett djur.

Boken kommer att ges ut på ett franskt förlag. Den skrivs först på svenska, översätts sedan till franska, redigeras, förkortas, och översätts sedan tillbaka till svenska.
– Det tog mig ett halvår att välja förlag. Jag gillade människorna på det franska förlaget och kände att det var sådana som jag och Stieg hade kunnat umgås med i privatlivet.

Sådan sorg och äkta kärlek som bränner i ögonen på Eva Gabrielsson har jag aldrig sett tidigare. Att hon dessutom handskats med en enorm arvstvist, människor som har försökt tjäna pengar på Stieg och upprepad medial uppståndelse sedan den tragiska dagen på hösten 2004, när Stieg avled på Expos redaktion, får mig att inse vilken genuint stark och beundransvärd kvinna som sitter mitt emot mig.

Elinor Ahlborn

”Men det är inte bara jag som gör det”

Som du vet är miljön på väg mot sämre tider och du kan göra massor åt det. Panta en burk till exempel. Kom igen, att göra något så enkelt för att rädda dina barn och kommande generationer är inte mycket begärt.

Törsten kommer smygande under dagen. När jag får en paus i all vardagsstress köper jag mig en välförtjänt läsk. Den första klunken smeker min torra hals och snart har jag druckit upp hela burken. När törsten är släkt har jag ett viktigt uppdrag att genomföra. Jag skall göra mig av med den tomma burken.

För er som har varit i den här situationen inte riktigt vet hur ni ska göra ska jag nu ge er några olika val. För den tomma burken ska pantas. Det finns dock några olika sätt. Lägg ner burken i väskan. Ett tips är att alltid ha en tom plastpåse så att väskan slipper bli kladdig.
När du gjort detta kan du antingen panta den när du går förbi en mataffär eller lägga den i samlingen hemma som sedan ska återvinnas. Om man inte har en väska kan man hålla burken i handen tills man har kommit dit man ska. Låter det jobbigt? Det är det inte.

”Det kan ju inte spela så stor roll, det är ju så långt till närmsta affär!”
Det finns ingen bra ursäkt till att inte panta. Många som redan lever idag kommer inte påverkas särskilt mycket av miljöförstöringen eftersom de har levt större delen av sitt liv. Men detta ger dem inte rätt att förstöra miljön för de kommande generationerna.
Det är inte som att de kan köpa en ny när den gamla förstörs.
När du slänger en burk i naturen påverkar det inte bara dig, utan alla i hela världen. Det dåliga samvetet borde signalera, men så är inte fallet för de flesta. Eftersom att det är så många som skräpar ner antar jag att de inte får dåligt samvete, för ”de gör som alla andra”.
”Men det är inte bara jag som gör det” är förresten en dålig ursäkt. Typ världens sämsta!

Att så pass inte återvinner sina burkar tror jag beror på bristande kunskap. Jag skulle kunna tro att minst hälften av Sveriges befolkning har missat att en aluminiumburk som ligger och skräpar i naturen tar 300 år att bryta ner (källa: Håll Sverige Rent).
Nu gör jag min insats för miljön och ber er: Snälla söta gulliga, kan du lova mig att aldrig mer slänga en burk någon annan stans än i en pantmaskin?
Det är den onödigaste miljöförstöringen jag vet.
Det är dagisnivå på det här. Det är samma lek som att stoppa ner klossar i rätt hål, ni vet sådana leksaker som många barn har.
Burkarna ska vara i den maskinen med en burk på. Petflaskorna ska vara i den med en flaska på.

Hallå, ska det vara så svårt?

Malin Wasing

Janne Lindén från Wilmer X är en riktig raggarvarg

Innan jag fick höra om Wilmer x så hade jag ingen aning om att det fanns människor som fortfarande levde kvar i femtiotalet, att rockabillyn faktiskt fanns kvar. Efter vår intervju så hade jag lärt mig flera nya saker om en värld jag inte visste fanns.

Janne är född och uppväxt i Östersund men bor nu i Stockholm med fru och barn.
Året var 1983 och Janne stod på scenen, han spelade med sitt dåvarande coverband som förband för Eddie Meduza. Det var en början på en lång och fin karriär som bara fortsätter.
- Ja det var ju först och främst min storebror som lärde mig att spela gitarr. Det var där intresset började, men det var först när jag stod på scen och spelade som jag förstod att det var dethär jag ville syssla med.

Sedan tog Jannes karriär fart på riktigt när han under en återkommande bluesfestival i Östersund stötte på Nisse Hellberg.
Det var min fru som på något sätt lyckades sammanför oss under kväll. Vi fattade snabbt tycke för varandra och delade många intressen.
De båda var musikfantaster och älskade det de gjorde. Det var inte bara början på en fin vänskap utan också ett steg framåt i Jannes karriär.

Jag fick under dendär kvällen i Östersund ett erbjudande om att spela ett pålägg till en låt som heter 13 våningar upp. Och på den vägen är det.

I en recession av aftonbladet så reccenserar journalisten Markus Larsson Janne efter en spelning med Nisse Hellberg såhär
”Till sin hjälp har han gitarristen Janne Lindén. Lindén ser ut som en salt raggarvarg och spelar som själve fan. Licksen är så heta att man hade kunnat grilla hamburgare på dem”

Och jag kan inget annat än att hålla med Larsson. Janne är cool, han är riktigt cool faktiskt. Att se deras gäng, höra deras heta diskussioner om musik är helt underbart. De diskuterar sådana saker som vi ”vanliga” människor aldrig skulle kunna komma och tänka på.
De har frisyrer och kläder som jag förr bara sett i filmer, det är som att resa tillbaka i tiden. Håret är kammat med någon slags gele som gör att hela håret glänser i stora härliga frisyrer som för mig påminner om Elvis Presley, men jag är väl bara mest obildad inom rockabillyn.

Deras kläder och hårprodukter kommer från en galleria i stockholm som jag inte visste fanns. Sivletto heter den och ligger mitt i Stockholm.
- Jo men Sivletto har allt möjligt som man kan tänkas behöva! Man kan både klippa sig där också, få en riktig frisyr, säger Janne och skrattar.

Förutom att Janne lever på sin musik så har han ett stort intresse för amerikanska bilar och han säger själv att han gärna meckar en del.
När jag frågar vad han brukar lyssna på så får jag hen hel radda med svar, han slänger upp namn efter namn och han uttalar dem alla med en fantastisk entusiasm.
- Några exempel är väl typ… Fab T-birds, Patsy Cline, Bo Diddley, Elmore James, Ike turner… sen en del surfmusik .
  Det är alltså delar av vad Janne föredrar och han säger   att Ike turner är en stor förebild inom musiken och har alltid varit en idol.

  Som jag tidigare nämnt så har Janne genom åren spelat i en hel del band, han säger själv att han gillar att variera sig och bara han får spela sin musik så är han nöjd.
-  Det var väl när jag spelade tillsammans med Nisse i Wilmer x som jag kände att det skulle kunna fortsätta såhär eftersom jag och Nisse hade ett mycket väl fungerande samarbete.
Det har Janne mycket rätt i, efter ett antal spelningar tillsammans med Wilmer x så fortsatte Janne att spela tillsammans med Nisse Hellberg när han spelade in sin soloplatta.

Jag får veta att hemma hos Janne står gitarrerna uppradade efter väggarna, musiken står alltid på och lägenheten har en touch av femtiotal såklart! När jag frågar honom hur många gitarrer han egentligen har så skrattar han bara.

Då inser jag att mitt möte med Janne är slut för denhär gången. Min egna slutsats är att Janne är en glad man, mycket nöjd med sitt val av karriär och allmänt lycklig. Han är cool. Riktigt cool.

Sofie Gustafsson