torsdag 1 april 2010

Hatkärleken till Stockholms kaotiska kollektivtrafik

Jag vill inte på något sätt få det att låta som att snöovädret är okej och att SL sköter sig fint. Men efter att ha satt mig på ett Skarpnäcktåg i T-centralen, tvingats av i Gullmarsplan för ersättningsbuss, lyckats hinna med min egen buss, nästintill blivit omkullsprungen av ersättningsbussresenärer som vill ta min buss istället, upplevt ett enormt tryck att komma först på bussen utav samtliga resenärer, och slutligen fått höra hur dessa en efter en berättar för busschaffören hur mycket de avskyr SL, kan jag inte låta bli att tycka synd om de stackars chafförerna.

Jo visst, ”Snö i år igen SL?!” men vi bor ju faktiskt i Sverige där snö om vintern inte kommer som en överraskning varken för folket eller för SL. Vad jag menar är att lika oförberedda som SL kan tyckas vara på snö, verkar alla tusentals resenärer vara som varje vinter förbannar förseningar och inställda avgångar. Det tycks komma som en chock även för dem att hala räls försenar tunnelbanor, och när vinterdepression inte tycks vara mycket närmre, bäddas huvudstaden in i en hatisk dimma där majoriteten av invånarna går ihop, knyter band och i kör klagar på alla problem i SLs långt ifrån problemfria värld.

Saken är den, att jag tror att hade det inte varit snöproblemet så hade det varit någonting annat som under en tid fått stockholmare att enas och skapa den där vi mot dom-känslan. Plštsligt verkar det inte lika farligt att sitta bredvid någon på bussen, och man förminskar det där avståndet mellan sig själv och personen intill ståendes på perronger. Det är en familjär anda som väcks till liv, en gemenskap som växer, och vinterhelvetet tycks inte längre vara lika helvetiskt.

Farbror, 70, erbjuder kvinna, 45, sittplatsen intill och under hela resan diskuterar de dagens lärdom: Att SL inte går att lita på. Och jag tänker: Finns det något man kan lita på som man litar på SL resterande tid på året? Finns det något man kan planera såminutiöst som man kan med SLs avgångar?

Jag skulle också kunna lägga all min eftermiddagsenergi åt att avsky kollektivtrafiken, men hade jag den energin hade jag likaväl kunnat promenera hem. Så istället sitter jag hela vägen mellan Gullmarsplan och hem och iakttar alla ilskna blickar, arga kommentarer och bittra suckar, och känner mest ett stort medlidande till busschaffören som gör så gott han kan.
Att tillägga är dock att hans tolerans försvann när dam, 65, bad honom vara lite trevligare, och att han då varnade att han kunde kasta ut folk i kylan om det var vad som krävdes för att få lite lugn och ro på bussen. Då fnissade jag lite.
Ett poäng till dig, chaffisen.

Madeleine Fransson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar