torsdag 1 april 2010

Internationell nycirkus som tänjer på gränserna

När det unika nycirkuskompaniet The 7 fingers (Les 7 Doigts de la Main) från Montréal gästspelar i Cirkus Cirkörs lokal i Botkyrka trappas spänningen upp i cirkushallen. Våghalsig akrobatik, förtrollande jonglering och hisnande svingtrapets som får en att krypa upp i stolen, är bara en del av vad föreställningen bjuder på.

Det är tredje gången The 7 Fingers besöker Sverige. Den här gången under regi av Shana Carroll med en föreställning, som med människans psyke i centrum, oavbrutet fascinerar.

Under 120 minuter brottas elva artister med elva olika diagnoser som alla har sitt egna nycirkusuttryck. Artisterna balanserar ständigt på kanten till galenskap och gränsen mellan att ha kontroll och tappa fotfästet är hårfin.

Kroppslig akrobatik smälter samman med huvud och själ i nummer om att hitta styrkan att bryta sig loss från sina begränsningar och våga kasta sig ut.

Vi befinner oss hos terapeuterna. Först på scen är två män, en terapeut och en man som hör röster. Rösten i mannens huvud säger åt honom att klättra upp i den statiska trapetsen och hänga i tårna. Publiken sitter förbluffad. Jubel och applåder hålls tillbaka, och till ljudet av rösten i huvudet rusar mannen fram och tillbaka över scenen för att slutligen falla ihop på golvet.

Jonglören Florant Lestages minnesförlust för oss tillbaka till det traumatiska barndomsminnet då ett kalas plötsligt övergår till ett kaos där Olga Kosovas aggressivitet yttrar sig i form av knivkastning. I ett annat minne uppstår käglorna ur fantasin, i en park där de flesta tänkbara typerna passerar. Skickligheten och kontrollen i jongleringsakten får publiken att återigen häpna.

Berättelsen förs successivt vidare. Artisterna kastar sig mellan sömnlöshet, mani, tvångssyndrom, torgskräck och multipla personligheter i terapisessioner med både humoristiska, melan koliska, kärleksfulla och dystra sidor.

Tom Orsini-Proneur spelar en man med tvångssyndrom. I ett myller av människor blir hans försök att undvika kontakt till akrobatiska kast och balansprövningar i ett överrumplande samspel mellan fotgängare och mannen som räds att släppa kontrollen.

Mellan artisternas enskilda terapisessioner ser vi dansanta nummer i ett kollektivt konstnärskap. Helheten överträffar alla förväntningar.

I ett crescendo från Guillaume Birons tungsinnade trapetsakt till det storartade avslutet med den högmodige gästspelaren, svensken Gisle Henriet, på språngbräda bräcker artisterna ständigt sig själva. Det tycks inte finns några begränsningar till vad som inte går att utföra.


Madeleine Fransson


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar