Den isolerade datanörden

Jag har en granne ovanför mig. Han heter Roland och är jämngammal med mig. Jag har ett barndomsminne av honom. Det var på den tiden alla skulle ha Pokémonkort. Jag hade köpt ett ton sådana kort i närmsta kiosk och var otroligt nöjd med dessa. Men så kom han in i bilden. Han blev inbjuden till mig och jag minns att han hade ett kort som hette ”Mök”.
Jag begrep inte varför man skulle byta kort. Men det var tydligen jättebra, sade han, och jag var så naiv så jag gick med på att byta några av mina bästa kort mot det där exklusiva kortet. Men det visade sig vara en försämring.
Det där kortet var inte så bra som han sa att det var.

Och vet ni vad han håller på med nu, fem år senare? Han lirar GTA för fullt.
GTA står för ”Grand Theft Auto” vilket är ett spel som går ut på att man är en gangster som ska begå brott i en amerikansk storstad. Handen på hjärtat, det verkar vara ett väldigt underhållande spel. Men det som är spelets enda nackdel, det är att det framkallar så mycket känslor hos den här pojken. Är det någon person som kan bekräfta det så är det jag, som bara befinner mig ett par meter nedanför hans rum, under hans isolerade golv. Skriken hörs flera gånger om dagen och det verkar som om de ljudisolerade väggarna (som hans pappa fixat) snarare fortplantar ljudet än isolerar det.

Som sagt har jag inget emot spelet, men när man gång på gång hör läten motsvarande brunstiga rådjur blir man lite trött. Jag kan satsa en hundring på att han på lördagskvällarna bjuder in sina kompisar (som han träffat på det närmaste IT-kafeet) till ett enda stort LAN-party där de sitter med sina Jolt-Color och sitt druvsocker.
Det är en bisarr ungdomskultur, när man tänker efter. Jag hoppas för deras eget bästa att de någon gång börjar reflektera över hur mycket de egentligen spelar – och förhoppningsvis börja minska det. Men det är bra att min kära granne bjuder in kompisar till LAN. Då har ju han något liv, i alla fall, till skillnad från andra som jag känner som är spelberoende. De är mycket socialt inkompententa människor.

Vid närmare eftertanke ska jag kanske inte säga något om spelberoende. Eller om datorberoende överhuvudtaget. Till exempel är jag en riktig Facebook-nörd. Istället för att ringa en kompis och fråga vart festen är skickar jag honom eller henne ett meddelande på Facebook. Jag har på allvar funderat på att logga ut från Internet helt och börja leva som på 90-talet. Börja träffa lite mer människor i verkligheten. Internet och datorer var en lyxvara och mobiltelefonin var knappt utvecklad.

Det var på den tiden då vi fortfarande köpte skivor och inte knyckte dem från nätet. Och istället för att hänga på en virtuell digital mötesplats som kallas Facebook så ska jag börja hänga vid närmsta kiosk och köpa ett lager Pokémonkort.
Som jag den här gången ska behålla för mig själv.

Ernst Rydén